Efter en jagande flat

Fick börja min dag idag med att tömma mitt pekfinger på var. 

Blixt råkade göra ett hål i de igår när jag skulle hindra honom från att svälja skalet på blodpuddingsförpackningen. Tänkte inte mer på de då men idag var de svullet, ömt och fullt med var under huden. Har gjort rockigare saker! 

Va de gäller dom fluffiga fyrbenta så har dom fått var sitt spår. 

När jag kom till fältet där jag tänkt lägga Blixts spår va en tjej redan där och tränade jakt med hennes flat. Tänkte först åkt vidare men sen slog de mig, Varför inte utmana lillen? 

Så väntade tills dom var klara och sen blev de totalt 600m [590 om man ska vara petig]  spår utlagt över den yta som tjejen tränat på, innehållande med 5 vinklar och 4 apporter. 

Hade känslan av att antingen kommer han greppa att jag vill att han ska göra fel och därmed ge mig full fokus och ett mer eller mindre felfritt spår 

- ELLER- 

Så har han lämnat hjärnan hemma och låter den fundera över den höglöpande Zo som står kvar där. Spåra som en stressad kratta och gå på alla övergångar där hunden sprungit. Alltså göra sin matte askgrå i håret. 

Jag fick tack och lov scenario ett och de var inte långt ifrån att några lyckotårar trillade nedför kinderna! 

Rappi fick ett spår på 550 m och jag såg till att prata i telefon samtidigt som jag la de. 

Varför? Enkelt, jag går spåret med en plan men när jag är klar har jag redan glömt hur jag gick. Alltså måste jag lita på min hund att hon spårar rätt. 

Idag satt upptaget klockrent och de var en självsäker prinsessa som plockade in meter på meter av spåret. Alla apporter kom med hem [matsked-penna-bajspåse med en korv i-plåsterlåda & boll] även blåbärskvisten jag bröt för att få lite färdkost när jag la spåret. 

Nöjd som få över världens sötaste spårhund!

men jag hittade ju dom.. är dom inte mina då?!