Vad som händer bakom stängda dörrar stannar bakom stängda dörrar

Lååång promenad med mig själv på förmiddagen gav mig mycket tid att tänka på dagens träning. 

Vad jag ville göra och vad jag ville ha för resultat. Väl framme vid planen öppnade sig himlen  och bjöd dessutom på ett ordentligt åskväder med blixtar och annan skit så de blev att vända.. 

Som TUR är så har farfar sin vedbod som är tom nu och med traktorn utanför lämnar de stora ytor att träna hund på under tak. Det finns dessutom möjlighet att stänga vilket gjorde att jag snabbt la om träningen. Jag skulle ta tag i konflikten med Rappis apporteringar. PUNKT. 

Hon har nämligen satt i system att lämna planen om hon inte gillar kravet som presenteras och hon har pannben nog att göra de FLERA gånger även om jag hämtar henne varje gång.. [vek är hon då inte för hon står med hög svans när man kommer..] men med möjligheten att begränsa hennes "flykt möjligheter" kunde jag istället för att ta TVÅ konflikter [vilket de blir om hon inte känner för att jobba under mitt "krav" och därmed gå till bilen] koncentrera mig på EN. Alltså övertyga henne om att apportering är askul om man bara lyssnar två sekunder på vad mamma har att säga.  

Resultatet. En hund som exploderade av lycka när hon sprang efter och greppa apporten och hennes mamma utbrast i ett ÄRLIGT "Jajjemen"! 

Man kan inte fly(ga) ifrån allt och allt är inte så hemskt om man bara lyssnar.. ! 

Lillfisen fick också träna med apporten men i hans fall blev de hantering vid mig. 

Han har en fantastisk fin hantering men vill gärna klättra lite på mig i sin iver att vara duktig och de blir självbelönande. Så de blev lite fokus på att vill du hoppa upp får du göra rätt på mitt sätt. 

Asnöjd och superstolt över honom! 

du kommer bli BRA!