Stod pall för en spårträning i tisdags med Mathias i alla fall. Har nog ALDRIG skrattat så mycket åt mina egna hundar någon gång. Ska väl kanske börja med att säga att de va en fin äng men lite för högt allt från 20-35cm... tyvärr så ser alla åkrar runt om här ut så just nu, så man tar va man har och denna va stooooor!
I alla fall så hade jag lagt ett ca 40meter långt spår åt Heffa, med tanken att han skulle fatta ordenltigt [bryter lite mot mina egna metoder men har inte tiden till att lägga den "bästa" grunden..] Sen la jag av någon anledning [som jag inte kommer på nu] inte om kopplet mellan benen.. vilket hade vara grymt bra att göra..!
Han börjar i vilket fall helt okey men sen kommer den lilla lata hunden fram. Varför spåra när man kan TITTA?!? de hade ju nämligen blivit en gång som Heffa gladeligen utnyttjade, och där stod jag och va i ett mellanläge. Kunde ju inte gräla ordentligt eftersom han inte KAN men sa åt honom lite och då trycker han ner nosen men slår inte på den utan fortsätter att titta.. Va ska man göra, går ju bara att garva när man ser hur lycklig han är över att fuska! Så efter spåret hade jag en SKITGLAD klump, en träningspolare som slet sitt hår och tja.. jag gick mest och skrattade åt att jag trott att han skulle ta den jobbiga vägen ;)
Zo gick de ungefär lika dåligt med... Hon började med att VINDA in Heffas slut och hade svårt att börja men de stunder hon spårade gjorde hon de ok men hon hade mycket för sig och hittade på lite allt möjligt. Så nu blir de att ta ut dom på kort gräs och lära dem spåra och HUR man gör och inte ;)
snart dags att krypa under täcket och försöka sova igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar