och vips var man tillbaka där man började

Idag har jag haft en lat dag. Rappi löper för fullt [och blöder verkligen för fullt] och jag har lovat mig själv att ge henne lite ledigt från lydnaden ett par dagar. Får se hur bra det går men idag gick det i alla fall. Kan bero på att slask som ligger utanför på marken men är inte säker ;)

Kvällen spenderades ute hos mina fantastiska uppfödare. Pratat avel, hund, livet osv. Otroligt skönt att ha en uppfödare som inte dömer, inte klagar utan bara ler åt mig när jag sitter och drömmer mig bort i de äventyr jag vill hitta på med Rappi. Fått en påminnelse och ännu större respekt för ödmjukheten, tänk så viktig den är & hur mycket man kan vinna på att svälja vissa saker och vara ödmjuk.  

Kom hem och var rastlös i kroppen. Då inget gym är öppet 23.59 så fick löparskorna åka på och sen bar det av ut i slasken och isen. Hoppades att knäna och benhinnorna skulle låta mig springa i alla fall 100 meter innan de började göra ont. Sprang på och helt plötsligt var jag tillbaka på stället jag började på. Fem kilometer i benen och varken knän eller benhinnor gjorde speciellt ont. Bara lungorna som påpekade att de haft brist på syre genom att skicka en brännande känsla genom luftstrupen. 

Ovant att springa utan hund... men nyttigt att få jobba själv [vårt projekt kräver ju de] och bara låta benen gå och lämna allt annat. Bara fly.