Vår trio har sjunkit ner till två

Vill börja med att tacka för ALLA sms, samtal, meddelanden, kommentarer och inlägg. De värmer och jag inser återigen hur många underbara vänner jag har. Vad som hänt har sakta börjat sjunka in. Den förta dagen vägrade jag tro på vad som hänt även om panikattackerna och gråten tydligt förklarade att det hänt.

Jag har förlorat hundar förr men Heffa. En Heffa skulle bli gammal. Heffeli skulle välta omkull mig i flera år. Han skulle sitta bredvid mig på trappan och konstatera hur galna alla de andra hundarna är som bara springer överallt. Han skulle stå bredvid mig på bryggan och se tjejerna simma på sommaren. Vara muskelpaketet i mitt dragspann. Han kan inte bara försvinna.

Det som var jobbigast i början var att sitta 25 mil bort på en utbildning med 14 grabbar som jag inte har någon direkt relation till. Inte vara nära Rappi och Zo. Dom visste att jag skulle få beskedet på torsdags morgonen och när samtalet kom och mitt ansikte förvreds var de ingen som behövde fundera. Visst jag blev ledsen men det var inga problem att samla sig och gå till lektionen efter några korta samtal. De tog tre timmar innan jag faktiskt förstod då jag satt på rummet efter lunchen och då kom en panikattack. När gråten tog slut låg jag bara och skakade.
Lyckades samla mig och gå på lektionen även om jag bara satt helt apatiskt.
Som en på kursen sa. "Det måste vara otroligt svårt att förlora sin naturliga plats för att bli glad och trygg" och om han bara visste hur rätt han hade.

Att sen komma hem igår och ta sig upp till farfar var ren tortyr. Ville vända flera gånger. Jag ville inte se den tomma hundgården. Försökte någonstans intala mig att "Har jag inte sett de har det inte hänt". Men hundgården var tom. Det kom inget vaktskall från en dov stämma. Det var ingen björn som kom och mejade ner mig. Det var ingen hund med snett öra där uppe. Min Heffa var borta...

Tjejerna stod med låg hållning och låga svansar. Rappi var orolig men ännu mer orolig över hur jag betedde mig. Zo kom bara och gav mig en mjuk puss på kinden för att sen lägga sig i mitt knä. Rappi kom och satte sig bredvid med huvudet runt min hals.
Jag har ingen aning om hur jag skulle klara mig utan dom där två!

I ren panik över att vilja fly tog jag med dom på en skidtur på släckta spår och de gick skit. Blev skitsur på Zo över en pissgrej bara för att jag grät och inte visst vart jag skulle ta vägen men hon bara slickar mig i ansiktet och spänner sen linan framåt. Hela natten har dom legat tätt intill mig. Dom syr ihop hålet sakta men säkert.

Idag har det varit Rappis ettårsdag! Blir ett inlägg om det senare för måste ut på en promenad. Att skriva om allt plockar fram tårarna och Rappi ligger med huvudet i mitt knä och kollar oroligt på mig. Älskade DU!