När man släpper planen och gör det man vill..

Vaknade återigen 03.00 inatt och denna gång kunde jag inte somna om. Det gav mig en hel del tid att fundera. Drömma och fantisera. Ganska härligt och bekymmerslöst. Slockande vid 7 och vaknade vid 10 och de trots en sjuk kropp GLAD.

Hade tänkte köra lydnad med hundarna idag. Men ville inte det när jag vaknade. Jag ville göra något annat. Något nytt. 

Så packade inte tjejerna och åkte ut mot skogen. La spår till Rappi på en GIGANTISK äng. Går i min egna lilla värd med musik i öronen och funderar på vart jag ska placera nästa apport när jag får känslan av att något kommer emot mig bakifrån [ni vet känslan av att något springer mot dig] hinner knappt vända mig om innan två ÄLGAR springer förbi mig, en på varje sida och de på tok för nära om ni frågar mig. Så skräckinjagande är jag.. Kom av mig lite i spårläggandet med fortsatte sen men med ett vakande öga mot skogsbrynet. 

740meter, 7 apporter och vinklar kan ni räka själva :) 

Ville ha lite längre liggtid på spåret idag [hade både motvid och sidvind sträckor och de är min sessas svagheter], närmare två-tre timmar och så länge kan inte ens en iphone underhålla mig så körde in på en väg i skogen och började traska korridorer. Sök/upplet. 

Zo fick vara först ut. Hon fick se mig lägga sista föremålet [av 5] och jag var lite osäker på hur de skulle gå då hon gjort detta typ en gång innan.. 

"Hej!  jag heter Matilda och tror att mina hundar kan allt på första försöket."

Skickade och höll andan. Första föremålet kom in utan tvekan. Även andra. Så även de tredje och nu gällde det. Jag visste att de fjärde och femte låg en bra bit ut. Kanske lite väl långt ut men skickade och tänkte att de värsta som kan hända är att vi får göra om. 

Zo prang ut som en kanonkula. Målmedveten men uppmärksam och fjärde föremålet kom in. 

Behöver jag säga att tårarna brände bakom ögonen?  

PUAS för henne!

Näst på tur var lilla fågelungen [ni som tränat med mig vet att Rappi låter som en fågelunge när hon får titta på när Zo tränar] och detta ju premiär för hennes del. 

La ut fem föremål. Hon fick se sista precis som Zo, tänkte att går det bra så måste de ju finnas mer och skiter de sig får Zo hämta. 

Kom tillbaka och lilla fågelungen satt som på nålar och bokstavligt talat EXPLODERADE när hon fick kommanot. Bad en stilla bön om att hon inte skulle skada sig och jag trodde att de skulle bli en enkel resa till sista föremålet [minnesbild] och sen stopp. Men som vanligt gör hon aldrig som jag tror. 

Hon sprang men gjorde en tvärnit när hon kom över föremål nummer 1 [hon hade alltså greppat att nosen skulle vara på]. Kom in med den stolt som bara hon kan vara. Skickade igen och hon sprang. Tvärnit över föremål två. In med den och nu var jag våghalsig nog att skicka henne en gång till. 

TRO mig att jag höll på att börja storlipa när hon utan tvekan springer ut och kommer in med TREDJE föremålet. Älskade lilla hund. Min kropp klarar snart inte av att fyllas med mer kärlek för dig!! 

Bilen med henne! 

Zo fick en omgång till. Denna gången sju föremål och hon jobbade äckligt bra och samtliga föremål kom in. MAMMAS gris. Detta var verkligen något hon tyckte om. De lös om hela henne när hon jobbade. Vad sägs om att byta gen Zo? 

Stoppade in även henne i bilen och sen tog den impulsiva delen av mig över. Vilket resulterade i ett 300 meter långt spår format som ett U i skogen. Satte mig och lekte med Iphonen och tog sen ut min lilla räv [visst ser hon lite ut som en räv ni med sin tokröda vinterpäls?] Sen var det bara att traska på. 

Enorm skillnad i attityden på henne idag mot när vi spårade sist. Skogsspår var helt klart något som föll henne i smaken. Fett! 

Vidare med bilen tillbaka till Rappis spår. På med selen. Påsen med korv stoppade i fickan. Spårlinan hängdes på armen och vi promenerade mot flaggan. Hade en prinsessa som travade förväntasfullt bredvid mig och viftade på glatt på svansen. De är verkligen roligt att arbeta med denna lilla filur. Hon tröttnar verkligen aldrig och är alltid lika positiv. 

Spåret var inga konstigheter alls. Hon var lagom tömd på energi så fokuset var på topp och då är det inte mycket som kan störa henne i spåret. Så hon tuffade på. Markerade apporterna om än lite långsamt men hon markerade :) 

På vägen hem snarkade båda två och jag var mer än nöjd med träningen! 

Nu blir de att göra sig redo för bio och hoppas att kroppen orkar hålla ihop.