i väntan på sin egen avrättning

De senaste dagarna har inte riktigt gått min väg om man säger så... Missförstånd med jobbet, trillat och slagit i knät och lite andra mindre roligheter. Fick däremot ett spännande brev med tillhörande nyckel, nån som vill erkänna?!

Fick dock till ett riktigt fint lydnadspass med Rappi i måndags tillsammans med Cia. Hon är inte riktigt sitt vanliga jag sen löpet, alla hormoner har inte landat där dom ska än så tävlingen kommer tas som en rolig upplevelse. Pratade med Cia idag om den och hon håller med mig.

Vi kommer gå ut och köra vårt race, om det blir en galen träning/tävling/kalabalik eller bara ett skrattanfall återstår att se. Vad som däremot är säkert är att jag kommer ge allt jag har för att min hund ska vara full av energi när vi går ut. Hon ska veta att hon är det bästa som finns och att hon har gjort ALLT jag kunnat önska av henne [de gör hon inf alltid]. Vi går in som ett team och lämnar förhoppningsvis som ett ännu bättre. De som förmodligen kommer störa de härliga är min kassa tävlingsnerver...

Japp ja blir ett nervvrak även om vi inte "tävlar". Antar att de går över så småningom men förmodligen inte innan denna tävling. Så jag får nog stå ut med att inte äta frukost och sen gå och önska att nån utomjording ska kidnappa mig. Stå och tro att domaren fuskar med tiden på platsen då minuterna känns som år innan man slutligen få kliva in på planenen. Som tur är så släpper allt när jag säger första "Fot" kommandot, men innan man kommer dit känns de som man sitter och väntar på sin egna avrättning.

Va de gäller lilleman så har han satts i skola hos Zo. Världens bästa om ni frågar mig & de gör mitt jobb  SÅ mycket lättare! Han gillar Rappi och hon har börjat vekna lite hon med då han gärna kryper intill henne och sover :) Inlärningsmässigt kan han inget mer än "kanin" och komma när jag ropar, mer behöver dom väll inte kunna? ;) haha